I hela mitt liv har jag tyckt att de helt enkelt inte varit värda besväret. Mer krävande än både barn och husdjur men utan att ge särskilt mycket tillbaka. Utomhus dessutom förenade med väldigt mycket fysiskt hårt arbete, hantering av sniglar och gråsuggor, nedsmutsning av händer samt ovärdiga arbetsställningar. Det enda jag till viss del kunnat förlika mig med är en del blommiga träskor och några verktyg som när de ligger orörda på någon rostig yta hemma hos någon annan eller i ett album på Styleroom ser ganska trevliga ut. Men i övrigt, i det närmaste totalt ogillande. Så blommor och jag, vi har väl inte varit vad man skulle kalla nära varandra. Faktum är att jag under en söndagmiddag två veckor efter att vi flyttat in i villan vi numera har sålt föreslog maken att vi till våren helt enkelt skulle asfaltera trädgården. Han som inte är den som är den tog det under seriöst övervägande men föll, tror jag - han förnekar det, för grupptrycket det trots allt innebär att bo i villastad och vinkande avvärjande med händerna. Men han gick åtminstone med på att kapa rosorna, så det hände.
Åren gick och vi förde en ojämn kamp mot trädgården. Eller, så ojämn var den egentligen aldrig. Vi valde bara att låta den återgå till naturen till våra grannars, tänker jag mig, förfäran. De var dock för väluppfostrade för att mer utförligt uttrycka sina tankar kring vårt sätt att hantera tomt och rabatter. Barnen växte och studsmattan som varit så omtyckt användes alltmer sällan. Till sist stod den bara där den stod, ensam och ignorerad. Efter en mycket kort sejour på cirka en halvtimmme på Blocket (älskar Blocket!) fick den emellertid ett nytt hem och en äppelkindad ny liten ägare med tindrande ögon och väldigt pigga knän som gjorda för studsmattestudsande. Vi sade adjö till studsmattan och stack till Kina. Bra gjort av oss! Kina är nämligen fantastiskt. Ett av barnen som valt att stanna hemma gick på lägenhetsvisning och vips hade vi köpt en våning utan att ha sett den. Kittlande!
Vad har allt detta med blommor att göra, tänker kanske vän av ordningen. Inte mycket, skulle jag säga. Men trädgård är numera ett minne blott. Och i takt med att ungarna, förlåt - ungdomarna -, flyttat ut märker jag till min stora förvåning att en sorts förälskelse i snittblommor gjort sig gällande. Kanske började den med köpta och mycket vackra vaser, men det är nog inte hela sanningen. Lite kvasipsykologiskt så tror jag nu att blommorna kan komma att täcka omsorgsbehovet som uppstått i glappet mellan barnen och (som jag kanske får) barnbarnen. Vi får se. Jag köper nog en hamster också. En sibirisk. För säkerhets skull. Han ska heta Julius. Utvikning från ämnet, jag vet. Men ändå. Julius! Ni hör ju - så härligt! I kombination med snittbommor så blir nog det här bra. Jag känner mig försiktigt optimistisk.
Glad tisdag på er, albumkamrater!
