Vi bodde i Majorna då, exet och jag. Jag var gravid och vi försökte byta vår nergångna tvåa på fjärde våningen utan hiss - det hela slutade med att vi flyttade till en underbar sextiotalstrea i Kortedala, men det har ju inte med saken att göra.
Jag hade något ärende i Gamlestaden och kom på något sätt ombord på spårvagn 6. Jag åkte förbi Redbergsplatsen, där jag aldrig varit, och tyckte det såg väldigt fint ut där. Och vid nästa hållplats såg jag det: det gröna huset. Ett ordentligt jävla jättegrönt landshövdingehus av den gamla skolan, med snickarglädje, torn och plåttak. Jag stirrade så länge jag kunde.
När vi väl hade hamnat i Kortedala tog jag ofta sexan in mot stan. Den tog längre tid än de andra vagnarna men det gjorde ingenting. Det var värt det. Allt jag ville var att få se det gröna huset. Ibland promenerade jag omkring i Bagaregården och undrade om jag någonsin skulle kunna bo där. Jag älskade Kortedala, men exet trivdes inte riktigt (lustigt nog bor han där nu, när vi har separerat, och verkar trivas bra). Men så hände någonting, och jag kunde köpa en bostadsrätt.
Vi gick på visningar, men varenda lägenhet vi kom till låg lite för bra till. Priserna skenade och knappt hann vi gå in i en budgivning förrän den med råge passerat smärtgränsen. Så en dag låg det där på hemnet: det gröna huset. Jag hade redan gett upp tankarna på Bagaregården, men bokade ändå in en visning. Jag var tvungen att se hur det såg ut där inne. Kort därefter kom flera lägenheter i huset ut till salu. Allihop skenade iväg i pris, men inte den jag hade tittat på. Alla andra som tittat på den hade lite för många barn, ville ha hus egentligen eller ville ha ett nyare kök. Det var bara jag som bjöd. Det blev fler visningar, men det var samma sak och jag fick den för utropspriset. Jag tror inte att saker är "meningen", men det här kanske var meningen ändå. Det är tre år sedan nu.
Det gröna huset renoverades en del under 70-talet. Paradlägenheterna på hörnet delades av och ettor slogs ihop till treor. Stuckatur och plankgolv täcktes över. Även om just min lägenhet inte hade några golv att rädda, stuckaturen är av frigolit och spegeldörrarna är nya är det lite av charmen. Man kommer hem till sina grannar och går omkring bland teakmöbler och färgglada grejer (antalet vita, helmoderna hem i det gröna huset kan räknas på ena handens fingrar), tittar på golv och tak och får höra historier om golvbrädor som upptäckts och murstock som tagits fram under stånk och stön. Vi pratar ofta om sådant om somrarna, mina grannar och jag, om gamla möbler och gamla golv, under våra spontana fester på gården. Någon börjar grilla och sedan kommer någon mer, tills det är fullt av vuxna, ungar, hundar och katter som springer runt bland rosenbuskarna eller äter middag under syrenerna. I söndags planterade vi krusbärs- och vinbärsbuskar, fixade smultronlandet och hängde lyktorna i träden. Jag behöver ingen villa med trädgård. Jag har en liten trea i ett grönt hus.
Jag hade något ärende i Gamlestaden och kom på något sätt ombord på spårvagn 6. Jag åkte förbi Redbergsplatsen, där jag aldrig varit, och tyckte det såg väldigt fint ut där. Och vid nästa hållplats såg jag det: det gröna huset. Ett ordentligt jävla jättegrönt landshövdingehus av den gamla skolan, med snickarglädje, torn och plåttak. Jag stirrade så länge jag kunde.
När vi väl hade hamnat i Kortedala tog jag ofta sexan in mot stan. Den tog längre tid än de andra vagnarna men det gjorde ingenting. Det var värt det. Allt jag ville var att få se det gröna huset. Ibland promenerade jag omkring i Bagaregården och undrade om jag någonsin skulle kunna bo där. Jag älskade Kortedala, men exet trivdes inte riktigt (lustigt nog bor han där nu, när vi har separerat, och verkar trivas bra). Men så hände någonting, och jag kunde köpa en bostadsrätt.
Vi gick på visningar, men varenda lägenhet vi kom till låg lite för bra till. Priserna skenade och knappt hann vi gå in i en budgivning förrän den med råge passerat smärtgränsen. Så en dag låg det där på hemnet: det gröna huset. Jag hade redan gett upp tankarna på Bagaregården, men bokade ändå in en visning. Jag var tvungen att se hur det såg ut där inne. Kort därefter kom flera lägenheter i huset ut till salu. Allihop skenade iväg i pris, men inte den jag hade tittat på. Alla andra som tittat på den hade lite för många barn, ville ha hus egentligen eller ville ha ett nyare kök. Det var bara jag som bjöd. Det blev fler visningar, men det var samma sak och jag fick den för utropspriset. Jag tror inte att saker är "meningen", men det här kanske var meningen ändå. Det är tre år sedan nu.
Det gröna huset renoverades en del under 70-talet. Paradlägenheterna på hörnet delades av och ettor slogs ihop till treor. Stuckatur och plankgolv täcktes över. Även om just min lägenhet inte hade några golv att rädda, stuckaturen är av frigolit och spegeldörrarna är nya är det lite av charmen. Man kommer hem till sina grannar och går omkring bland teakmöbler och färgglada grejer (antalet vita, helmoderna hem i det gröna huset kan räknas på ena handens fingrar), tittar på golv och tak och får höra historier om golvbrädor som upptäckts och murstock som tagits fram under stånk och stön. Vi pratar ofta om sådant om somrarna, mina grannar och jag, om gamla möbler och gamla golv, under våra spontana fester på gården. Någon börjar grilla och sedan kommer någon mer, tills det är fullt av vuxna, ungar, hundar och katter som springer runt bland rosenbuskarna eller äter middag under syrenerna. I söndags planterade vi krusbärs- och vinbärsbuskar, fixade smultronlandet och hängde lyktorna i träden. Jag behöver ingen villa med trädgård. Jag har en liten trea i ett grönt hus.
